et begiär jag allenast, at min Bror ej giör alt för stor omkostnad, hwarcken til hennes skiötzel under siukdomen, ej heller til hennes begrafning, i fall hon skulle dö.
Birger.
Men hwarföre begiär Bror en sådan sparsamhet af mig. Det är ju Er egen Doter, som det angår och om I ej sielf näns kosta något på henne, så kunnen I wäl ändå tåla, at jag giöret.
H. Smulgråt.
Nej det kan jag ej heller giärna giöra. Afsides. Ty ju mindre han förtärer, ju mer kan jag hoppas at en gång få ärfwa efter honom.
Maja.
Men Herre, jag beklager Er sorg rätt mycket.
H. Smulgråt.
Hwad är nu åter för en sorg å färde?
Maja.
Ja tyckte at Herren talte om sin Doters begrafning. Det wore ju sorg stor nog, om hon skulle begrafwas.
H. Smulgråt.
Ja, du har rät Maja, det wore wist stor sorg nog för mig, om jag skulle kosta på hennes begrafning.
Maja.
Nå, nå, gif Er til freds, min Högtährade Hr. Håkan Smulgråt. I behöfwen intet taga så många precautioner, som I nu giordt, angående Er Doters begrafning. Ty hon dör intet denna gången: Dermed kan jag trösta Er.
H. Smulgråt.
Jag behöfwer intet din tröst Maja; utan jag kan wäl trösta mig sielf, om så skulle behöfwas.
Maja.
Men mig tycker, at Herrn giorde bättre, om han beredde sig på at giöra omkostnad til hennes Bröllop än begrafning.
