52
Truls.
Ja du har rät Ingri, och jag har lust at weta, hwem som understår sig at säja annat.
Maja. På andra sidan.
Min kiäre Truls. Lät oss nu bägge weta, om det är sant, som Ingri här står och säjer, angående din Kiärlek för henne. Jag har hit intils trodt, at jag rådt ensam om dig, och jag kan ej heller ännu annat tro, och om du påminner dig, at du ännu aldrig hwarcken gådt hungrig eller torstig ifrån mig, så hoppas jag, at du deremot ej lärer wara otacksam, utan hålla hwad du så ofta lofwat.
Truls.
Du har rätt Maja. Blif man i tin tro, så skal det intet ha någon fahra.
Maja.
Nå ser du nu Ingri, at jag ändå har rätt, och at det är fåfäugt, at du sagt mig emot.
Ingri.
Jag tror du äst galen. Jag har ju af hans egen Mun, som du hört, at han älskar mig fram för . . . .
Truls.
Tyst Flickor, jag årckar ej längre höra på Edra trätor; utan kom lät oss gå bort och dricka förlikning, så skal det wäl sedan bli godt igen. Han låssar at wilja gå bort, och Maja går bort med: Men Truls kommer straxt tilbakars igen. Du måtte ej tro Ingri, hwad den Slinckan Maja säjer och inbillar sig om mig. Det är underligt, at om en ährlig Karl råkar ibland at säja en sådanen et ord, så tagas det straxt up för alfware, och då inbilla de sig, at man är kär åt dem.
