54
Ingri,
Huru nu Truls, hwad är nu för nya swårigheter i wägen? Du sade just sist när wi taltes wid, at du har fådt den saken på tämmelig god fot, ock at du hoppades, at snart komma dermed til slut.
Truls.
Ja jag hoppas detsamma ännu. Men det kostar mig mer möda än jag tänckt. Jag kommer nu på stunden ifrån wår Gubbe, och har hafft et långt samtal med honom angående denne Gifftermåls-Handeln. Det löjligaste är, at han ännu ej en gång begiärt af mig at weta, hwarcken hwem den Person är, som jag lofwat skaffa honom til Hustru, eller hwad hon heter, om hon är ung eller gammal, ful eller wacker, Kiäring, Äncka eller Jungfru, och jag tror, at han ej en gång wet, om det är Man eller Qwinna, Menniskia eller Fä, som jag honom dertil ärnat. Det endaste som han begiär, at jag skal giöra honom beskied om, är hennes Penningar. Som jag finner, så har han nu begynt at något mer grubla derpå, och at fruckta, det han ej torde få så mycket, som jag honom sagt. Ty han påstod i förstone, at han wille ha Penningarna i sina Händer innan han frjade. Då jag sade honom, at sådant aldrig wore brukeligit, och at det wore mig omöjligt, at ställa honom däruti til fredz, lät han änteligen falla det påståendet: Men fordrade dock af mig, at jag åtminstone skulle skaffa honom säkre bewis på desse Penningar, innan han inlåter sig i närmare Gifftermål med dem. Ehuruwäl detta senare är mig äfwen så omöjeligt at skaffan, som det förra: så lofwade jag dock, at giöra min flit. I det samma fick jag et särdeles infall, som jag täncker ställa i wärcket, och hwarigenom jag menar kunna uträtta så mycket, at han ej mer skal bry mig med någre sådane bewis, utan tro, det wara sant, som jag
