99
sorg. Han nekade icke, att sedlarne varit hans; men han sade sig hafva tillvexlat sig dem af borgmästaren Brenner. Han tyckte sig tryggt kunna skylla på honom, som då redan var i Tyskland. På tillfrågan, hvarest han fått de tvenne hundrariksdalerssedlar, som han sade sig hafva bortvexlat, kunde han ingenting uppgifva. Han sade, att han fått sig dem anonymt tillsända med posten. Denna förevändning, som ingen trodde, tjenade så mycket mera till ingenting, som vid visitationen de begagnade förfalskningsinstrumenterna påträffades i en byrå hos Werther, hvilken de måste bryta upp, emedan han sade sig icke veta hvart nyckeln tagit vägen.
Prostinnan bleknade. Marias tårar föllo droppvis ned på bågen, men hon satt lugn, ty tro och kärlek voro ett i hennes själ.
— Utseendet kan vara emot Gustaf; men oskyldig är han som jag! — utropade prosten och fäste en uppmuntrande blick på Maria. — Men huru vet hennes nåd allt detta? — tillade han.
— Genom en baron G—, en af mina kusiner, som såg Werther på Strålvik och då var alldeles förtjust i honom. Han var hos mig i går, och hade sjelf varit närvarande, då Werther infördes i häkte.
Nu gick liksom ett svärd genom Marias själ, och med ett svagt anskri nedföll hon sanslös.
— O Gud, var han henne så kär! — sade majorskan, och ett verkligt, om icke så djupt deltagande uttalade sig i hela hennes väsende. Hon hade nu hämnats på Gustafs stolthet, på prostinnans sjelfständighet och på hennes djerfhet att anse Axel värdig att bli Almas man. Det länge närda hämdbegäret hade öfverröstat all bättre känsla i hennes själ! men nu, i segerns ögonblick, ryste hon ovilkorligt, och hon nästan ångrade att hafva omtalat den sorgliga, ehuru sanna händelsen, då hon såg de arma föräldrarne omgifva det liflösa barnet.
