102
— Mitt hjerta anade genast den okände gifvaren, — skref Gustaf; — men då brefvet gjort en sådan omväg för att vilseföra mig, ville jag icke såra hans grannlagenhet med mina tacksägeiser. Måtte han sjelf öka sin godhet genom att offentligt bekänna den! Det visar åtminstone mina anklagare, att jag talat sanning.
— Jag ser icke, hur det skall blifva möjligt att bevisa min oskuld, då pressarne till de omtalta sedlarne af Brenner blifvit insmugna i min byrå, der de påträffades, och till hvilken han äfven medtagit nyckeln. Allt synes vittna mot mig; men min mors sköna, orubbliga tro, det enda arf hon lemnat mig, skall jag icke förvalta ovärdigt.
— Så kan man i sin välmening göra illa, — sade prosten, sedan han högt genomläst Gustafs bref. — » Jag ville ej såra honom», — och kanske är det just denna falska grannlagenhet, som nu bragt Gustaf i fängelse.
Fru Sylvén och Maria sågo begge frågande på prosten; men då den förras öga antog ett allt mörkare uttryck, strålade Marias allt mera klart af en obeskriflig ömhetsglans, hvilken upplöste sig i tvenne stora tårar, som nedföllo på faderns hand, den hon med ordlös tacksamhet förde till sina läppar.
— Ja, Gud vare lof, att Maria icke är förlofvad med Gustaf! — utbrast slutligen modern med en röst, som just icke tycktes stämd för Gustafs lof.
Djupt deltagande i Marias smärta och innerlig harm öfver majorskans känslolöshet hade de första ögonblicken beherskat prostinnans själ; men nu var Maria lugnare, majorskan borta och andra känslor vaknade hos henne.
— Att Marias olyckliga kärlek för Gustaf bara skulle göra oss bekymmer, det insåg jag alltid; men att det skulle slutas så rysligt och så skamligt, det är mera än jag väntade. Men jag upprepar det ännu en gång, Gud vare lof, att Maria icke är förlofvad med honom! Då hade jag dött af skam och bekymmer.
