105
Tionde kapitlet.
Se så tänkte jag, Johanna, och jag hade redan tagit mina mått och steg för att verkställa det; och jag säger det rent ut, att ingenting i verlden fröjdar mig så mycket, utom du och den nya glädje jag väntar mot julen! — sade brukspatronen, vandrande fram och åter i rummet.
Johanna hade låtit den lilla fina mössan, på hvilken hon sydde, sjunka ur handen. — Ack, Johan, ingen är så god som du! — utbrast hon slutligen.
— Det är icke godhet att vara tacksam, och med all min rikedom kunde jag ju icke betala dig, minst i din nuvarande belägenhet, — svarade Lemner och såg ömt på sin hustru. — Gud har ju gifvit mig så mycket, att jag gerna kan dela litet med mig; och om än en hel våning på Lundafors blefve inredd till barnkamrar, så finge ju hvar och en af de små englarne ändå tillräckligt. Johanna log och såg med en lätt suck ner på sitt arbete.
— Ack, ser du, på vår lillas kristningsdag tänkte jag att öfverraska jungfrufaddern med denna glädje; men nu är det förbi, och nu vet Gud hur det går.
