108
— Jag störde dig i dina drömmar; men hos mig kan du drömma dem högt, — sade Johanna och nedsatte sig bredvid Alma.
— O, kan, o, får jag det utan att du kallar mig barnslig och svärmande? — utbrast Alma och sänkte hufvudet ned mot Johannas axel, medan det mörka ögat blickade upp mot henne, glänsande af tårar.
— Det kan, det skall du, söta goda Alma! Tiden har ej kylt mitt hjerta; der inne är ännu kärlek och vår. Jag skall ej missförstå dig. Tala med mig så som du skulle tala med Maria. O, jag vet ju redan!
— Ack ja, du vet! Du vet likväl icke allt; men du skall få veta det. Du vet, att jag älskar Axel, och jag får ju tro det, Johanna, att äfven han älskar mig! mamma har upptäckt mitt hjerta, ehuru hon aldrig i direkta ord låtsat derom; men jag ser det ändå, ty nu mera kan hon icke tåla Sylvéns, utan säger nästan oupphörligt något om dem, som sätter mitt öga i tårar och min kind i brand, och då ser hon på mig så genomträngande, liksom skulle hon direkt titta in i hjertat till Axel. Jag förstår nu att mamma, hvilken mest värderar det som Axel icke eger, icke skulle vilja se mig fäst vid honom. Men det är icke länge jag tänkt derpå; ty ehuru jag under hela mitt lif älskat Axel, så är det dock först sedan i somras som jag rätt förstått mig sjelf, som en framtid framstått för min själ, och som jag icke kan tänka honom utan Axel.
— Sedan dess har mycket blifvit mig klart, och deribland äfven mammas planer med baron Reichler. Här om dagen blefvo vi bjudna till min tant, som bor i grannskapet af hans mor. Mamma, som ej mådde väl och eljest aldrig vill vara ensam, tvingade dock nu pappa och mig att fara. Icke utan bäfvan afreste jag, belastad med många föreskrifter för mitt uppförande. Tant gjorde genast en bjudning. Baronen var der och fladdrade omkring mig likt en fjäril, med den ena artigheten värre än den andra.
