112
— Johanna, hvad skall jag göra? Ack, hvad jag är olycklig! jag kan icke glömma Axel, och jag kan icke strida mot mammas och säkert äfven pappas vilja, ehuru han är för god, för öm att som befallning angifva den.
— Min stackars lila Alma, — sade Johanna och kysste den höga, ljusa pannan. — Månne icke de dagar, då baronen ej så mycket misshagade dig, äro ett bevis, att du skulle kunna komma att blifva lycklig med honom, och fullkomligt glömma Axel? Ty så vida baronen är en god och hederlig karl, så är det ett för dig mera passande parti.
— Ack, tror äfven du, Johanna, att jag kan, att jag skall glömma Axel? — utbrast Alma under varma tårar. — Ack, ni mins blott mina sexton år, och icke, att min kärlek växt upp med de sexton åren, icke, att det är Axel jag älskar!
Det låg i blick, i röst något, som gaf en så rörande skönhet åt de enkla orden, att Johanna, som djupt hänrycktes deraf och tänkte på sin egen tidiga och trogna kärlek, tryckte Alma till sitt bröst och svarade: — Jag skall icke såra eller misstro din kärlek, Alma! Måtte han göra dig så lycklig som han är varm och innerlig!
Brukspatronen inkom, och samtalet måste slutas, ehuru de begge ännu önskat att få förlänga det.
— Nå, ett sådant mörker! — utbrast Lemner, som hvarken gillade månskenet eller den ännu glimmande brasan.
Det ringdes, ljus påtändes, té inkom, och brukspatronen njöt helt belåten så väl af den klara ljuslågan, i hvilken han betraktade sin Johanna, som ock af den sjudande drycken, af hvilken han förtärde tvenne stora mandarinkoppar.
Sedan brukspatronen afhandlat många ämnen, i hvilka Johanna dock utgjorde det egentliga temat, frågade han Alma, om hon ämnade tillbringa julen hemma.
— Jag vet icke säkert, — svarade Alma.
