119
resan talat både inom och utom henne, lågo stumma, ja döda från det ögonblick hon inkom i Gustafs fängelse. Först då hon såg den bleke, ädle ynglingen, så upphöjd i sin förnedring, så tacksam, då kände hon hans oskuld, då älskade hon honom, då var det så ljuft att glädja honom, att gifva honom de största bevis af kärlek och högaktning; och Gustaf, som såg hennes ömhet, afbad tyst i sitt hjerta den misstanke, hvarmed han gjort sig ovärdig den samma.
Prosten omtalade nu, att han flere dagar förut skulle hafva varit hos Gustaf, om han ej under vägen insjuknat, men att han genom detta uppehåll sammanträffat med lagman F—, samt af honom erhållit ett bref, som genast skaffade honom inträde i Gustafs fängelse.
Sedan de första stunderna helgats åt hjertats och återseendets sällhet, egnades de andra åt en utförlig berättelse om Gustafs arrestering och den vänskap Brenner hycklat för att innästla sig i Gustafs sällskap och kunna insmyga pressarne i byrån, hvilket Gustaf trodde att han gjort qvällen före sin afresa och då medtagit nyckeln. Mycket vittnar mot mig, äfven sedan jag nu är i tillfälle att bevisa rigtigheten med de uppgifna penningarne, — sade Gustaf, med en tacksam blick på prosten. — Min fattigdom, mitt rykte som artist, de veckor jag passerat i enslighet, och framför allt de påträffade pressarne, då deremot intet kunde påträffas i Brenners rum, som kunde gifva anledning till den ringaste misstanke, ehuru tjenstfolket sade, att han ofta varit inläst der. Lagen har svårt att göra mig fri, äfven om menniskor blifva fullt öfvertygade om min oskuld. Det erfordras nästan ett underverk härtill, så säger mitt förnuft; men min tro förtröstar på Guds allmagt, och jag är säker, att mitt fängelse skall öppnas och jag, frikänd af lag och menniskor liksom af samvete och Gud, åter skall träda ut i Guds fria, härliga verld för att lefva och verka, älska och
