120
tacka himlen och dem, som under de mörka tiderna varit hans sändebud.
— Fri skall du blifva, Gustaf! — sade prosten, som med faderlig ömhet afhört Gustafs ord. — Din oskuld skall segra; men hvad säger du, om jag under dessa fängelsets dagar pålägger dig ännu en boja, som skall trycka dig äfven sedan de andra sönderfallit? Kallar du mig då grym? — tillade han med ett leende, hvilket sökte dölja den djupa rörelse, hvarmed han utsagt dessa ord, och i samma ögonblick öppnade han sin hand, i hvilken tvenne blanka ringar glimmade.
Gustaf var nära att i detta hänryckningens och öfverraskningens ögonblick sjunka till prostens fötter; men prosten hade öppnat honom sina faderliga armar, och dit sjönk han i outsäglig kärlek och tacksamhet.
Nu föllo Gustafs blickar bäfvande och bönfallande på prostinnan.
— Misstro mig ej, Gustaf! Jag skall hädanefter försöka att godtgöra min orättvisa mot dig! — utbrast denna under tårar och tryckte honom med moderlig ömhet i sin famn.
Bäfvande af kärlek och ljuf blygsamhet framräckte Maria den hvita, darrande handen, på hvilken fadern satte den heliga symbolen, helgad af hans ömma välsignelser och den tår, som darrade i det mot höjden lyftade ögat.
— Äfven de saliga andar glädjas och välsigna vårt förbund, Maria! — sade Gustaf med djup rörelse, och slöt sin trolofvade, sin brud till sitt hjerta.
