121
Tolfte kapitlet.
Vi vilja ännu en gång inblicka i Marias kammare, i hvilken vi redan gjort så många besök. Solsken och blommor hade äfven flytt från den lilla helgedomen. Fönstren voro öfverdragna med en tunn ishinna, och ett dunkel hvilade öfver det lilla, fordom så glada rummet, som tycktes vara i sorglig sympati med egarinnan, hvilken var sysselsatt att fullborda en toilett, hvarifrån man tydligt såg att hennes tankar voro fjerran.
I spegeln, framför hvilken Maria stod, var instucket ett notifikations- eller bjudningskort, hvars granna gyllne blommor och prydnader skulle sagt oss, att det kommit från vår praktälskande brukspatron, äfven om icke det i kanten med strålar omgifna: »Johan Lemner» förklarat det. När vi nu vidare läsa på kortet: »Anmodas att som vittne», m. m., och se Marias svarta klädning, så veta vi, att Maria skall på fadderskap till Lundafors; men att Maria icke skall stå fadder mot Gustaf, det säger oss det olifvade och sorgsna i hennes utseende, den glömska af spegelns bifall och saknaden af det smålöje, som aldrig öfverger en flicka, hvilken kläder sig att mötas af en älskares blickar. Och om vi närmare beskåda Maria, så se vi på de bleknade kinderna, på de fördunklade ögonen,
