122
på den vida klädningen, att ett djupt bekymmer tärt den goda flickans själ under den tid vi icke sett henne; vi se, och bedraga oss ty värr icke, att hon tillbragt den långa sorgliga hösten i tårar och böner; vi se, att Gustaf ännu dväljes inom fängelsets murar.
— En glädje, Maria lila! — sade prosten, som inträdde och hade ett bref i handen.
— Från Gustaf, pappa! — utbrast Maria, och en rodnad upplågade hastigt på den bleka kinden.
— Nej, men från Axel, — svarade fadern, med en egen böjning i rösten.
— Från Axel! — upprepade Maria och bad i sitt hjerta den älskade brodern förlåta, att han icke varit hennes första tanke.
— Jag har redan läst mitt bref, — återtog prosten, — och han mår, Gud ske lof, väl och är omgifven af naturens skönhet och menniskors godhet. Han talar i synnerhet mycket om ett professorshus; få se om icke ditt bref tydligare förklarat min gissning. Mamma har redan, med sin naturs liflighet och ömhet för Axel, uppgjort parti.
Brefvet var brutet, och Maria började högt: — Min goda, älskade Maria!
— Nej, mitt barn, du skall läsa ditt bref ensam. Det är din ovilkorliga rättighet. En bror och en syster kunna säga hvar andra mycket, af hvilket de ej vilja att deras föräldrar skola få del.
Prosten gick ut, sedan han sagt, att de om en half timme skulle afresa.
Maria blef ensam och började åter:
Min goda, älskade Maria!
Efter mina oförgätliga alpvandringar, der jag en af dessa aftnar af outsäglig tjusning såg solen kyssa den