125
ämne, hvars blotta inledning kom hela min varelse att darra. Han talade faderligt och upprigtigt utan omvägar. Jag svarade i samma anda, och hela min ungdomsdröm låg åskädlig för hans öga. Jag talade med djup rörelse; han afbröt mig ej.
— Förebrå er intet, — sade han och torkade svetten från den ädla pannan, — felet var icke ert. Vårt lugn har ända hittills varit ostördt; vi behöfde denna pröfning, efter Gud sände oss henne. Kanske hafva ungdom och tiden läkemedel åt mitt barn; men skulle ock dess jordiska glädje vara borta, så har hon den åter en gång!
Vi kommo öfver ens, att det vore bäst, att jag, såsom bestämdt var, skulle lemna Lausanne.
Mina tårar nästan strömmade, och den ädle mannens runno långsamt utför de fårade kinderna, och ändå intalade han mig mod och hopp. Denna stund var kanske en af de svåraste, som kunna möta oss i lifvet, en stund, värd en trogen, odelad kärlek. Vårt samtal var ännu icke slutadt, då man tillförde mig ett bref från en af mina Upsalakamrater, hvilken berättade mig Almas bestämda, ehuru icke offentliggjorda förlofning med baron Reichner. Nu var det synd om din bror, Maria, och såsom i dessa ögonblick har jag aldrig längtat efter dig, ehuru jag anklagade dig att icke hafva omtalat det för mig, anklagade Alma, hela verlden, ja, nästan Gud sjelf i de första ögonblicken af min förtviflan, hvilken i min naturs häftighet rasad som en lössläppt vulkan. Men, så besynnerligt det än må synas och så besynnerligt det må förefalla dig, så gaf detta slag mig mera kraft att lemna Gertrud. Jag var nu icke mera den lycklige. Gertruds sorg var nu min. Jag led hennes qval, och det var denna sorgliga öfverensstämmelse, hvilken gjorde mitt medlidande för henne mindre förkrossande, i samma mån, som en del deraf tillföll mig sjelf. Afskedet var dock bittert, kanske mest derför, att jag, som var deras sällhets ofrivillige förstörare, i sista ögonblicken mottog en ömhet och välvilja, liksom om jag
