9
Vid återkomsten från den nyttiga blomsterskörden mottog prostinnan ett bref från syster Lovisa, som vi här vilja anfölja:
- »Käraste syster Hedda!
Hvad i Herrans namn tänker du på, som låtit ett sådant tillbud gå dig ur händerna? Tänker du, att hon skall bli grefvinna eller något annat högt, så hjertandes, kan icke det slå slint, så visst som jag heter Lovisa. När jag gifte mej med salig Wendler, så sa mången, att han var gammal och onoslig; men Lovisa var klok och tänkte, att det var bättre en fogel i hand än tio i luften, om de ock va' litet grannare, och derför så sitter jag nu på min egen lilla rättighet, när mången af dem, som då rynkade näsan, får flyta som vatten omkring sten. Visst är flickan vacker, det är onekligt; men det va' bå' du och ja' i vår ungdom. Men ta nu rätt på't den som kan; ty »skönheten vissnar, som ros uppå marken», sjöng sali' far för oss, och rätt va' det som han sa'. Han kom hit och helsa mej från er, som han råkt på promotjon, artig och fin som han alltid är; men då repa jag mod och fråga, om jag inte fick gratelera. Då vardt karlen så tyst, men inte jag, utan jag frågte rent ut, hur var det med honom och Maria. Å hvad får jag höra? Jo, att han fått en korg. »Det är ingen skam te!» skrek jag helt förargad; men då talte han så vackert, och sa att han visst inte vill ha flickan, då inte hjertat följer med. Nog såg jag på karlen, att det sved in när han talte, men han stod ändå så seratlig som en prins. Å den vill Maria inte ha!
Nu, kära Hedda, kunde jag inte lägga mej förr än jag fick säga dej detta. Du, som alltid varit förståndig, och som brukar lerka eller knuffa fram allt hvad du vill, stå nu på dej med det, att det kan ändras. Säg du Maria, att karl ä' karl, och bed henne, du, slå studentpojkarna
