127
ner, och jag vet icke, hvilken hemlig förhoppning jag grundar på detta möte.
O, Maria, att jag vore värdig att öppna fängelsets portar för honom, som varit mitt lifs glädje och stöd, mitt hjertas vän, min bror och min Marias trolofvade!
Jag ville, Maria, att du skulle sett Gustafs skildring af ditt besök, af er förlofning; men du skall se det en gång, i fall jag åter trampar hemmets jord. Nu kan jag icke skiljas vid de kära raderna.
Farväl, min älskade syster! Jag har nu mera i det härliga landet intet annat mål än att träffa Brenner. Om icke detta lifvade och uppfordrade min själs kraft, skulle jag försjunkit i en slags liflös dvala; men det kan jag icke så länge Gustaf andas fängelsets luft. Är han fri, då är mitt uppdrag fullgjordt, och då farväl med mod och lefnadslust, farväl!»
Brefvet hade nedsjunkit på Marias knä. Varma tårar nedföllo på de mörka raderna, öfver hvilka händerna sammanknäppta hvilade. Bullret af vagnen väckte henne ur det drömmande tillståndet.
— Gud vare lof, att jag får säga Axel, att Alma icke är förlofvad! — sade hon och uppreste sig, instack brefvet i kuvertet, och lade det sedan i den lilla broderade piraten. — I dag råkar jag Alma; hon skall få läsa brefvet och se, huru Axel älskar henne och huru osanningen förstört hans hjertas lugn, — tillade hon och gömde sin vackra gestalt i en stor rödrutig ylleschal och det lilla ljuslockiga hufvudet i en svart vintermössa, hvarefter hon nedgick att i salen fullända resdrägten.
— Ja, ja, nog förstår jag huru det hänger till sammans, ehuru Maria icke vill säga rent ut, — sade modern under vägen, till svar på de upplysningar, Maria gifvit henne ur Axels bref. — Den dumheten, som de kalla kärlek, skall då förstöra mina begge barns lycka! — tillade hon häftigare. — Se, det hade varit parti för Axel, enda dottern i ett rikt, aktningsvärdt hus, der han varit så om-