Sida:Högadals prostgård del II 1884.djvu/132

Den här sidan har korrekturlästs

128

fattad med godhet. Jag tycker väl i allmänhet ej om utländskor, som icke kunna vårt svenska språk och ej känna våra svenska seder; men det blefve nog ändå bra, och tyskorna lära vara så snälla i sina händer. En rik, vacker utländska, hvad det ändå skulle göra ondt i majorskans öra! Vore bara Alma förlofvad, så skedde det nog; ty när en sak är omöjlig, så vänder tanken sig till en möjlig.

Prosten och Maria tego.

— Förlofningen kan vara sann, — återtog prostinnan efter några ögonblicks eftersinnande. — Alma har ju nästan hela hösten varit borta.

— Men tror mamma, om så vore, att icke Alma skrifvit och underrättat mig derom? — inföll Maria.

— Ack, kära barn, en baron har väl gjort mera i verlden, än kommit en flicka att glömma en barndomsvän, i synnerhet när denna icke är välboren.

— Mamma glömmer, att det är fråga om Alma!

— Nog är hon söt och vänlig, och har också skäl att vara det mot oss; men allt kan hända, och just hennes långa tystnad bevisar något!

Nu vände prosten samtalet på ett annat ämne, och dagens högtidlighet blef snart det mål, omkring hvilket det rörde sig.

Prostinnans utseende undergick nu en besynnerlig förändring, och i stället för det moderliga bekymmer och förtrytelse, som förut utgjort dess uttryck, uppklarnade det nu i strålarne af en triumferande tillfredsställelse, som förgäfves sökte gömma sig bakom ett leende, hvilket skulle vara blygsamt.

— Ja, jag kan icke neka, att det var bra artigt att bjuda mig att bära barnet, då majorskan och många andra troligen gjort sig säkra derom, — sade prostinnan och drog igen kappan om Maria. — Nog skall det förarga mången, och i synnerhet majorskan; men det är bra, att hon får