129
se, att man kan hafva anseende ehuru man ej är adelsdam.
— Det är bra roligt att komma till ett ställe, der så mycken glädje herskar, — sade prosten, då det präktiga Lundafors framstod för deras blickar med sin rimfrostiga allé och sin ståtliga byggnad.
Man skulle kunna säga, att brukspatronens vanliga: ödmjukaste tjenare! för tillfället var satt i musik, så klingade eller rättare skallade det från trappan de kommande till mötes. Famntag och handkyssningar vankades i mängd, under ett oredigt virrvarr af: — Välkommen, Johanna, lilla engeln! m. m.
I tamburen fanno de majorskan och Alma sysselsatta att upphjelpa sin klädsel. De båda flickorna hade icke sett hvar andra sedan Gustafs fängslande och Marias förlofning.
— Maria! — utropade Alma, i det blodet hastigt flydde från det ungdomliga anletet, och tvenne tårar framträngde i de mörka ögonen.
Maria ilade fram. Ack, hura gerna hade hon icke sjunkit i Almas famn; men majorskans isblick hejdade henne. Hon framsträckte blott handen, som möttes af Almas venstra hand, ty på den högra knäppte majorskan ett gyllne armband. Tvenne blanka ringar klingade mot hvar andra (ty Maria hade blifvit så mager, att hon flyttat sin ring på högra handen). Det var en grafton i det arma systerhjertat. Ögat föll på den sorgliga talismannen, och handen föll vanmägtig ur Almas.
Denna ögonblickliga tilldragelse undföll icke de båda mödrarne, och den hastiga bliek de vexlade var en af dem, som likt en blixtstråle upplysa ett svartböljadt haf.
Nästan medvetslöst hade Alma och Maria inkommit i salongen, hvilken redan var full af högtidsklädda frun| timmer. Majorskan tog plats i soffan, och brukspatronen förde sjelf prostinnan till hennes sida. Alma och Maria
