135
att jag skulle kunna banna dig! — svarade majorskan med ett uttryck, som skulle vara moderligt, men hvilket tydligt förklarade, att meningen egentligen var att dermed såra Marias hjerta.
Artigt lemnade nu Maria sin plats åt majorskan, och utan att lemna henne tid att börja ett samtal, hvilket hon fruktade, öppnade hon sakta dörren till Johannas rum, der hon fann Johanna i ömt betraktande af det lilla slumrande barnet.
Här öppnade Maria sitt hjerta, här mottog hon den tröst, hon sjelf sökt meddela Alma, och i lugnare, om icke gladare sinnesstämning återfördes hon af brukspatronen till salongen, några ögonblick innan vår kabinettstrio dit intridde.
Ännu hade majorskan och prostinnan icke vexlat ett enda ord. Prostinnan hade icke lyckönskat Alma; hon kände, att detta skulle kosta henne smärta, och så länge ingen formligen underrättat henne om förlofningen, kunde ju ingen fordra denna artighet.
Nu framträdde majorskan och förde Alma och baronen, en vid hvardera handen, samt tillkännagaf Almas förlofning med baron Reichner: — vår älskade son, — tillade hon med en röst, hvilken tydligt uttryckte: — den älskade baronen.
Prostinnan hade svårt att dölja sin rörelse, då hon såg, med hvilken innerlig hjertlighet och nedslagenhet Alma räckte henne handen, då hon tänkte på Axel; men majorskans stolthet uppfordrade hennes egen, och med förträfflig hållning framförde hon sina lyckönskningar. Kanske framstod för prostinnans tanke den rika, vackra utländskan i det ögonblick hennes leende blef otvunget och hjertligt.
Prosten hade från salongens nedersta fönsterfördjupning åskådat presentationen. Han drog en djup suck och vände sig utåt den frostiga naturen. Så stod han, då majorskan anlände till honom för att förnya det glada förkunnandet.
