136
Alma lade sin hand på prostens axel. Han vände sig om, och hans alltid vördnadsbjudande utseende tycktes i detta ögonblick vara mera uttrycksfullt än någonsin. Majorskan blef fåordig, baronens säkerhet nästan svigtade; men i Almas själ vaknade på en gång alla hjertats och barndomens heligaste minnen, och gråtande sjönk hon, såsom fordom, till den ädle prostens hjerta.
Majorskan och baronen aflägsnade sig snart; men Alma blef qvar och kände den ljufva allmagten af prostens ord, kände för första gången en helig sträfvan att söka glömma Axel, att lefva pligtens och icke den otillåtna kärlekens lif; ty ända dittills hade hennes svaghet förvillat hennes omdöme.
— Det var ledsamt, att icke majoren var här i dag — sade prosten; — dock … tillade han och tystnade.
Den gode prosten, han var icke lycklig i dessa stunder, då han såg Alma, denna hans sons barndomsbrud, tillhöra en annan, hvilken han icke ansåg värdig ett sådant hjerta som Almas, och som ej syntes honom i stånd att göra den goda flickan lycklig; och kastade han sitt öga på Maria, — och hvilken fadersblick uppsöker ej barnet? — så såg han henne, bleknad och sorgfull, nära att brytas af den storm, som genomgått hennes själ. Väl hoppades han, i stöd af rättvisans seger, på Gustafs frihet; men när? Kanske först då verld och frihet intet annat hade att bjuda honom, än ett brustet hjerta, en grafkulle!
Supén var präktig och glad, och den stora salen genljöd af glädjeskålar.
— Bed min hustru visa sig i dörren! — bad brukspatronen, utom sig af glädje, då, under ett jublande — hurrah! — den lillas skål, föreslagen af honom sjelf, tömdes till botten.
— Med herrskapets tillåtelse går jag sjelf att hemta Johanna, — tillade han, då han tyckte henne dröja för länge, och så steg han verkligen upp från bordet.
