Den här sidan har korrekturlästs
137
Inom ett ögonblick syntes Johanna vid brukspatronens arm. Hon stannade blygsamt i dörren, der hon med hjertlig tacksamhet mottog den skål, som egnades henne.
— Nej, nej, Johanna, stanna litet längre! Med din tillåtelse har jag ännu en skål, som du måste dricka!
Glasen ifyldes, brukspatronen höjde sitt.
— Skål för vår kommande sons fadderskap, hvartill jag, innan slutet af nästa år, hoppas få bjuda hela detta sällskap! — utropade han.
Johanna hade försvunnit, och i salvor af skratt eller tysta, rodnande smålöjen tömdes den löjliga skålen.
