139
med en engelsman, hvilken inom kort skulle resa till Newyork.
Axel begaf sig genast efter dessa underrättelser till värdshuset, der han bodde, hvilket var litet och obemärkt, och tvärt mot Brenners förbud, att ingen oanmäld skulle inkomma, öppnade han med säker hand, ehuru klappande hjerta, dörren till hans rum.
I tankfull ställning, med den af mörka tankar sammandragna pannan djupt nedböjd i handen, satt borgmästaren vid ett bord, på hvilket lågo åtskilliga papper. Dörrens öppnande störde honom. Han såg dit, och vid den oväntade anblicken genomfor en synbar skakning alla hans lemmar, och en blixt genomflammade det nyss så mörka ögat. Men det var blott öfverraskningen, som kunde frånröfva honom ett ögonblicks egande. Det andra var hans.
— Välkommen, magister Sylvén; — utbrast han hastigt, uppsteg, gick emot Axel, och räckte honom vänligt handen. — Jag trodde det nästan vara en synvilla att få se en landsman just i det ögonblick jag öfverlägger, om jag skall draga till söder eller återvända till mitt fädernesland.
Axel, hvars öppna, rena själ kände sig i häftigt uppror vid åsynen af så mycken djerf förställning, var nära att genast utbryta i vrede och anklagelse; men han sansade sig dock utan att kunna med hjertlighet besvara borgmästarens falska artighet.
Sedan Brenner, låtsande litet ordna skrifbordet, omvändt några papper, bad han Axel sitta, och nedsatte sig sjelf midt emot honom.
— Så tyst, magister Sylvén! — började han. — Har södern så kunnat fördystra den glade nordsonen, eller har någon af dess tärnor lyckats bränna de nog ofta svedda fjärilsvingarne? Men raljeri a part, hvarifrån kommer du och hvart ärnar du dig?
