140
— Genève var den sydligaste ort jag besökte, och derifrån kommer jag nu, men har icke rätt bestämt mig hvart jag härifrån skall begifva mig! — svarade Axel ledigt.
— Det gläder mig hjertligt att återse dig, icke blott som landsman, utan äfven kanske mest derför, att du genom ditt besök visar, att du ej sätter tro till de nedriga rykten, man velat utsprida om mig, utan att det är ett slags upprättelse för alla de förödmjukelser, de bittra känslor, de kostat mitt hjerta.
— Du misstager dig om ändamålet med mitt besök, — genmälte Axel, och det öppna anletet antog ett högre uttyck. — Jag kan icke förställa mig, icke hyckla en vänskap, som jag ej känner, derför vill jag ärligt säga, att jag kommer icke att gifva, utan att fordra upprättelse, att försöka, om icke rättvisans och den lidande dygdens röst kan väcka ditt samvete till ånger och godtgörande af det onda du med öfverlagd besinning tillfogat den ädlaste af Sveriges söner!
Axel stod nu framför Brenner; han stämma klingade på en gång allvarlig och bevekande, och ögat lågade af rättvisans heliga flamma.
Den nedrige hycklaren satt stum, liksom fattad af den djupaste förvåning, och Axel fortfor med bevekande och veknande röst: — Brenner, aflägg masken, tala upprigtigt med mig! Du skall icke i mig se en fiende; i det ögonblick du besluter dig att godtgöra det onda, svär jag vid Gud att glömma, att du varit min systers, min bäste väns glädjemördare! svartsjukan, denna mörkrets tjensteande, förledde dig. Du beslöt dens ofärd, som älskades af det hjerta, som förskjutit ditt. Dn öfvertänkte, du utförde den nedrigaste plan att störta Gustaf; det lyckades dig. Du lemnade ditt fädernesland, sedan du visste dig med afgrundsredskap hafva öppnat Gustafs fängelse, sedan du hoppades, att Maria skulle dö af kärlek och sorg. Brenner, huru kan du lefva med denna blodskuld på ditt hjerta? Bränna icke den oskyldiges tårar som sjudande hel-
