142
Werther. Jag högaktar ditt hjerta, äfven då det så djupt förolämpar mig.
— Det är sant, lagen kan icke döma lönmördaren, som flyr sedan han föröfvat illgerningen och kastat det blodiga vapnet i den oskyldiges hand; men brottets förbannelse hvilar dock öfver den brottsliges hufvud, och för den himmelske domarens svärd skall han förr eller senare nedfalla! — utropade Axel, darrande af vrede.
— Ännu ett ord till försvar för den nedrige skurken, som dock aldrig skall njuta hvad han frånröfvat mig, och jag skall visa, att en ursinnig pojkes lif är en leksak för mannen! — skrek Brenner, fradgande af raseri.
— Mitt sista ord skall blifva ett rättvist försvar för den ädle Werther och en rättvis anklagan mot den låge, äreförgätne Brenner! — svarade Axel med fast röst, och den atletiske gestalten stod i svällande kraft framför Brenner.
— Tig, pojke! — röt denne och uppsprang, — eljest ser du icke mer en morgonsol!
— Välan, vi skola se, hvilken af oss båda, som icke ser henne! — inföll Axel. — Bestäm tid och rum! —
— Nej, Jag kan hämna det onda med det goda; jag vill icke färga min hand i ditt blod!
— Usling, är du äfven feg? — skrek Axel. — Du måste, och på det att du icke skall undkomma, så lemnar jag dig ej förr än det är afgjordt, hvilken af oss är den förolämpade!
Ordstriden räckte ännu länge; men Axel lät icke afväpna sig. Svärden skulle afgöra domen. Axel skref till Robertson, den samme, som underrättat honom om Brenners vistande i Heidelberg och der skaffat honom de nödiga upplysningarne, omtalade i korthet förloppet, bad honom arrangera allt som behöfdes, samt möta honom klockan fem på det ställe, som blifvit utsatt.
Det var ännu fyra timmar dit.
