145
har hört dina ord, och jag skall till ditt fädernesland öfverföra dem och underrättelsen om ditt lönmord!
Emellertid låg Axel badande i sitt blod, utan tecken till känsla och lif; och under de båda ynglingarnes förenade, men fruktlösa bemödanden att återkalla honom hade Brenner aflägsnat sig från stället.
Läkare och sjukbår anskaffades, och efter många fåfänga försök uppslog ändtligen Axel det matta ögat, och förde, med några orediga ord handen till det blödande såret; och sedan läkaren undersökt och förbundit det, fördes Axel i skymningens dunkel till baka till staden, till samma hotel, hvilket han om morgonen lemnat frisk och blomstrande.
Svärdet hade inträngt på högra sidan af bröstet. Såret var djupt, men, såsom läkaren hoppades, icke dödligt, ehuru hans tillfrisknande fordrade lång tid och mycken försigtighet.
— Har ni hört hans bekännelse? — voro de första ord, som kommo öfver hans läppar, så fort han kunnat genomtänka dagens tilldragelser. — Ack, då vill jag gerna dö! — tillade han, sedan han afhört ynglingarnes jakande svar.
Läkaren förbjöd honom att tänka på den sorgliga händelsen, och försäkrade honom, att det fullkomligaste lugn var första vilkoret för hans återställande.
— Blott ännu ett ord, och sedan skall jag försöka att bortjaga dessa sorgliga bilder ur min själ, — svarade Axel, fäste ögat på Robertson och fortfor: — Du måste skriftligt uppsätta Brenners bekännelse, dock, om möjligt är utan att angifva sättet, som framkallade den samma, åtminstone utan att omtala mitt tillstånd. Men tala vid en lagkarl härom, och säg allt, om det behöfs, för Gustafs frihet; men skynda att afskicka det underskrifvet och giltigt till W—, att det ej må komma för sent!
Robertson hade på stridsplatsen upphittat ett bref,
