150
staf! Det gafs också stunder, då han, genom Anna underrättad om deras belägenhet, med den jemförde sin egen, och denna syntes honom afundsvärd.
Dagarne före jul hade lagmannen rest bort; således var Gustaf under julen lemnad äfven af honom; men det gafs en, som aldrig lemnade honom, som trotsade väder och drifvor för att se och så godt hon kunde trösta fröken Lenas son.
Julaftonen bade den goda gumman i skymningen inträdt i Gustafs fängelse; och sedan hon på det enda bord, som fans, nedsatt sin lilla grötkruka och det med julbullar uppfylda knytet, framdrog hon ur sin kjortelsäck något, inlindadt i en blårutig näsduk.
— Här är julklappen, — sade gumman, sedan hon, efter att hafva uppvecklat många veck och urtagit många nålar, framtog ett bref med den kära, välkända utanskriften. — Jag tror, att ingen i sta'n fått en kärare julklapp. — Och sedan Anna påtändt det medförda ljuset, lemnade hon Gustaf att ensam njuta Marias själsnärvaro, medan hon gick att upptända en liten julbrasa.
Sedan judagen, hvilken Anna äfven tillbragte hos Gustaf, hade han ej hört något af den goda, efterlängtade gumman. Det på en gång oroade och förundrade honom; ty hon hade lofvat att snart återkomma, och Anna bröt aldrig ett löfte, för hvars uppfyllande icke oöfvervinneliga hinder motsatte sig. Nu kunde det icke vara annat än sjukdom, och hvem skulle då vårda henne? Hon kunde ju förgås i elände, utan att hans hand kunde räcka henne en vattendryck, han, som velat gifva sitt lif för att visa henne sitt hjertas tacksamhet. Nyårsaftonen hade Gustaf genom vaktmästaren fått ett bud afsändt till Ekdala för att skaffa underrättelse om Anna. Det hade icke återkommit om aftonen, och Gustaf tillbragte natten i en oro, som icke lemnade honom ett ögonblicks hvila. Först mot morgonen inslumrade han.
Du, som efter en i qval och bäfvan genomvakad natt
