151
från en sen, sjuklig morgonslummer vaknat till en lång, glädjelös dag, du, men endast du, kan ana, o, jag vågar icke säga förstå, den känsla, hvarmed Gustaf helsade det nya årets morgon. Kanske att äfven den lycklige, den lättsinnige, icke utan en känsla af oviss bäfvan går ett årsskifte till mötes; och med hvad fasa skulle då icke Gustaf vända det första mörka bladet i den stora boken, i hvilken blott lidandet skulle inrista sina frätande runor?
Det var sent då Gustaf uppslog ögat. Ett buller hade väckt honom. Han blickade omkring sig utan att kunna upptäcka något, som orsakat det.
— Gud trösta mej, som väckt opp herr Gustaf! — ljöd det i det samma, och Anna, som gömt sig bakom de sänggardiner, hon från sin egen säng fört till Gustafs, stod nu from och glad framför »sin käre herre».
— Gud vare lof, att du lefver och är frisk, Anna! — utbrast Gustaf och lade gummans hand mellan båda sina. — Du var min första nyårstanke, min första nyårssyn; du bådar mig säkert ett godt år — tillade han, och det sköna ögat log strålande i den ljusa aningens tårar.
— Ja, Gud gifve det! — svarade Anna. — Jag kan inte mer än be; men det kan jag, och tycker aldrig, att Gud svarat mej så tydligt som i dag. Ack, min käre, gode herr Gustaf, ju större nöden är, ju närmare hjelpen; — men som hon nu kände tårarne nära att falla, drog hon sin hand hastigt ur Gustafs.
— Jag skall väl släppa in Guds dag på nyårsda'n — sade hon nu i förändrad ton och gick att uppdraga den ruligardin, som hon ditfört från fröken Lenas kammare.
Det unga årets klara solstrålar inskimrade nu vänligt genom det lilla gallerfönstret och uppklarnade det dystra fängelset, liksom hoppet det sorgsna hjertat.
— Herre Gud, så vacker han är i solskenet och så lik fröken Lena, den dagen hon föddes till väla; ty då va ho' också litet blek! — utbrast Anna, som med sammanknäppta händer betraktade Gustaf.
