152
— Men hvarför har du på så lång tid icke varit hos mig, Anna? — frågade Gustaf.
— Om jag inte så när glömt bort allt i hop — utropade Anna — och jag, som har så mycket att berätta!
— Nå, så sätt dig då hos mig, Anna, och säg hvad du vet!
Anna hade nedsatt sig med ryggen mot fönstret, derför att solen gjorde ondt i ögonen, som hon sade, ehuru skälet var att slippa se gallren, hvilka hon aldrig utan tårar kunde betrakta.
— Den illa gör, han illa far. Som man sår, får man uppskära. Sådant lif, sådan ända! — började Anna, och hela hennes varelse undergick en synbar förändring. Ögat torkade hastigt, rösten blef kraftfull och det gamla hufvudet höjdes i nästan ungdomlig hållning.
— Hvad menar du, Anna? — frågade Gustaf, icke utan nyfikenhet.
— Hvad jag menar? Jo, att det icke alltid går den onde, som hade han gjort dygdens gerningar, och att Guds rättvisa kommer också här ibland, fast de lefva som ho hvarken skulle komma här eller der.
— Men hvarför dessa anmärkningar? — återtog Gustaf med stigande otålighet.
— Jo, der ligger han nu, inte sörjd af en enda, inte af barna en gång. Ingen välsignelse, bara förbannelse på hans dö'a mull; och när rosorna växer så vackert i solskenet på fröken Lenas graf, — Gud fröjde hennes själ! — så ligger han bakom kyrkan, der hvarken sol eller måne lyser på'n, och der de utan klockor ha stoppat ner'en sent om en qväll, så att ingen skulle si't, i stället att, när fröken Lena begrafdes, så mycket folk såg på och gret värre, än om de begraft kungen.
— Hvem är död? — frågade Gustaf med djup rysning.
— Ja, bå dö och inte dö; ty jag vet knappt om en kan kalla en sjelfspilling för dö.
