153
— Säg då i Guds namn, hvem är den olycklige, om hvilken du talar?
— Hvem skulle det vara annat än han, som med rätt och orätt kom åt fröken Lenas gål, som aldrig vålde sej att lyfta på hatten, när han mötte henne, som …
— Är då Brenner död, och hur har det tillgått? — inföll Gustaf med darrande röst, i det att blodet hastigt tycktes försvinna från hans anlete.
— Jo, han ha tagit in förgift, fast dä inte ä bevist och kanske aldri blir det; men ja vet, att så ä' 'å bara inte herr Gustaf tar så illa ve sej, så ska ja tala om allt i hop. Juldags qvällen, när ja kom hem, så kom mi systerdotter springandes mot mej och sa, att gamla herrn va så sjuk, och att ho trodde, att dä kom an på, att di ha fått så många bref julafton, som di läst så mycket, att herr Edvard va som han vatt galen, och att hela huset va som dä ha vatt opp och nervändt, att frun bara gret, och att mamsell inte brydde sig om något.
— Så stygga di än vatt mot fröken Lena, så Gud förlåt mej, men dä gjorde mej ändå så ondt om dem, och så fort ja lite fick rusta hemma, så gick jag dit att hjelpa Lotta vaka. Men, min Gud ett sådant hus! Ett Sodom ha dä då jemt vatt; men nu va dä regalt som om eld och svafvel regnat öfver dä, och ja ba Gud, att ingen droppa skulle skada Lotta och mej! Sen ja nu väl va ditkommen, kunde ja knappt komma derifrån så mycket, att ja fick ansa kona. Nog ha ja ändå gått te herr Gustaf tredje eller fjerde dan, som jag lofte; men si, ja tänkte, att Lotta eller ja kunde få höra något om borgmästaren, för Lotta trodde, att dä ena brefvet va från honom, å att ja skulle kunna bevisa, att han ha gjort pengar. Gubben vardt allt sämre och sämre, och dä der brefvet, som Lotta trodde va från borgmästarn, dä läste han lite emellan, och hvar gång va han som han vatt galen, och skickade ut oss och prata så dant ve herr Edvard. Vi försökte lyss; men vi fick aldrig reda på någe. Den, som bara ha kunnat läsa skrifvet, ty
