12
— Karlen har ombytt plan, Hedda! Han har valt en annan väg, och till hvad mål han vill att denna skall föra, det döme Gud! Men Maria få ej fara till Lovisa. Tro mig, jag ser saken klarare än du.
— Hvad mina böner förmå litet öfver ditt hjerta! — utbrast hans hustru gråtande. — Jag har gifvit mitt löfte; ty jag tänkte, att jag en gång skulle kunna få råda öfver mitt barn.
— Hvad dina önskningar äro för mitt hjerta, behöfver jag ej säga dig, Hedda, — svarade prosten vänligt, ehuru allvarsamt; — men om de strida mot det, som jag ser vara rätt och nyttigt, så är det min pligt att motverka dem.
Axel inträdde och samtalet afbröts.
Emellertid voro Axels och Marias sköna sommardagar åter flydda, och den till vännernas afresa utsatta dagen redan inne. Maria hade fått löfte att vid Axels återkomst få genomläsa vännernas gemensamma anteckningar under vandringen, och från Ekdala skulle hon mottaga Axels första bref. Vid dessa förhoppningar fasthöll sig det saknande hjertat, då hon i afskedsstunden ännu en gång hviskade sitt hjertas ömma helsningar till Gustafs mor, och då hon icke kunde undertrycka den tysta frågan; när och hvar hon skulle återse Gustaf. Prostinnan, som icke förstod det poetiska och nyttiga i en sådan fotresa, hade liksom syster Lovisa, aldrig kunnat vänja sina tankar dervid. I sista ögonblicket upprepade hon derför, hvad hon väl hundrade gånger ålagt Axel, att åka hvart annat skjutshåll och för all del icke gå genom städerna och der blifva tagen för en tiggare, hvilken ej har råd att bestå sig en häst.
