156
Femtonde kapilet.
Hjertandes, Lotta, att vi icke fick hit svågers i jul, det var ledsamt! — sade Lovisa, som var sysselsatt att upplägga kaffebröd; — ty Hedda är ändå värd att göra sig besvär för, och Maria är så vacker att se i dansen, att jag aldrig kan få glasögonen nog klara, när hon är uppå golfvet. — Hon suckade och stoppade i det samma i munnen ett russin, som fallit ur den saffransbulle hon sönderskurit. — Nog kan Hedda baka; men jag tviflar, att hon kan visa mig maken — tillade Lovisa och höjde en bred, nästan orangefärgad skifva mot Charlotte, som i tankfull ställning satt tillbakalutad i soffhörnet.
— Gifve Gud, att Maria aldrig varit här, mamma! — suckade Charlotte. Hon hade då blifvit sparad mycken sorg, och i lugn fått njuta ett lif, som jag nu fruktar icke länge kan fortfara.
— Jag tvår då mina händer, och det kan du göra med, kära Lotta — sade fru Wendler och satte sig. — Jag kunde väl aldrig tro, att det skulle växa sådana taggar upp ur ditt brudtäcke: men, ser du, det var hennes öde, och det kan ingen menniska undvika. Det skulle så
