157
ske. Och icke är det väl heller så farligt; ty svåger skrifver, att hon är frisk, fast hon icke är så rödblommig som förr, eller blomstrande, som han säger; och så säger han, att hon är så glad, att han tar henne med sig till Gustaf, så fort det blir före.
— Gud låt bara icke morbror misstaga sig om Maria; ty hennes bref till mig visar, att hon är djupt bedröfvad, ehuru hon försöker gömma det under en leende vänlighet — svarade Charlotte med synbar oro.
— Ja, ja, kära Lotta, att vara fästmö åt en arrestant, det måtte icke vara roligt; och hade det varit min flicka, så, hjertandes, det nå'nsin skett. Nej, då hade hon varit borgmästarns fru.
— Nå, hade det varit bättre?
— Nej, nej; men tänk, att jag har svårt att tro honom om att ha gjort det. Han såg ju så ärlig ut, och var så glad och artig.
— Kan mamma ännu tveka, hvilken som är den brottslige, antingen den ädle Werther eller den låge, nedrige Brenner? — utbrast Charlotte lifligt.
— Jag vill ej tro någotdera, kära Lotta; men jag kan icke begripa, hur ni kan tycka mer om den der tyste, bleke Werther, än om den glade, rödblommige Brenner.
— Tusen gånger hellre ett fängelse med Werther, än ett slott med Brenner! — utbrast Charlotte med en häftighet, hvilken tycktes vara främmande för hennes milda natur.
— Ja, ja, se, att du hör på hvad den der svartögda pratar, som kastar sin synd och skam på borgmästarn; men, ser du, den, som bär sig så illa åt, så må hon ha't! Gud vet, att jag annars icke gerna fördömer någon; men sådana der kan jag icke gerna förlåta, för det är de, som förderfva så mången hederlig karl. Jag kan aldrig glömma huru hon, först hon kom till sta'n, drog sig bakom jalusierna, för att inbilla folk, att hon var vacker, och att hon aldrig tittade in i något fönster, när hon någon gång gick
