160
— Jag har sofvit godt — svarade den sjuka med en stämma, från hvilken den forna klarheten försvunnit.
Charlotte strök sakta handen öfver den fuktiga pannan, öfver de infallna kinderna, kring hvilka de svarta lockarne svallade, likt mörka åskmoln öfver ett härjadt rosenfält.
— Sofver Amanda ännu? — frågade den sjuka, sedan hon mottagit några droppar af den läskande dryck, Charlotte räckt henne, och vände blicken åt det slumrande barnet. — O, att han kunde öfvergifva henne, vår engel, vår Amanda! O, det kunde ej gå honom väl, sedan han handlat så illa; ty mened är en stor synd, kanske icke mot den fallna, men mot Gud, mot oskulden. Och jag var aldrig olycklig, så länge jag trodde honom lycklig; men att se hans olycka, hans … hans … hon tryckte handen mot hjertat — det kunde jag icke bära, och derför dör jag. Men jag förbannar honom icke. O, jag var nära att göra det; men då var jag förtviflad, ursinnig, från mina sinnen — tillade hon och ögat flammade; — men glöm det, glöm, att jag kunde glömma min kärlek, mitt lifs afgud! Glöm, att jag ville svalka det sjudande blodet i den kalla böljan! Nu står åter vår kärleks altare, som i forna, lyckliga dagar, skönt och heligt i mitt hjerta. Det är mina tårar, som hafva tvagit det rent och snöhvitt — tillade hon, och i kärlekens tårglans hvilade åter ögat på den ovärdiges bild. — Hör du, jag har förlåtit dig, förlåtit dig så, som jag vill och hoppas, att Gud måtte förlåta oss — fortfor hon med kämpande ansträngning, hvilken tycktes medtagit de sista svaga krafterna.
Under detta ofta afbrutna tal hade den lilla vaknat och stod redan vid sängen. Charlotte tog henne på sitt knä, och tillslöt den lilla rosenmunnen med en kyss, på det hon ej skulle störa den sjuka, hvilken nu låg i ett slags dvala.
Slutligen uppslog Lida det matta ögat; ett modersleende förklarade ännu en gång de åt döden invigda dragen.
