161
— Mamma! — ropade den lilla och förde handen till moderns kind. Lida försökte tala, men rösten hade öfvergifvit henne; endast orden: »barn, mor!» kunde Charlottes öra uppfånga bland de brutna, svaga ljuden.
— Mitt löfte är heligt, goda Lida — svarade Charlotte och förde med ena handen barnet till sitt hjerta, i det hon räckte den andra åt den döende modern. — Hos Gud skall jag återlemna dig ditt barn, med Guds hjelp bevaradt och välsignadt.
Öfver Lidas anlete spred sig en himmelsk frid. Hon sammanknäppte händerna, såg på Charlotte, på barnet, och ännu en gång på den kära, ända in i döden så älskade bilden, och ur det bristande hjertat darrade svagt det älskade namnet, och med det flydde den i oskuld, villa och ånger alltid älskande anden, att, knäböjande för den Eviges tron, renare fatta kärlekens oändlighet.
Ljusen hade länge varit tända i fru Wendlers lilla våning, kaffeångor och julglam kringlekte rum och gäster, utan att Charlotte återkommit. Lovisa Brumander brummade verkligen; och hade icke Landers så innerligt älskat sin hustru, så varmt delat hennes medlidande för den olyckliga, den af alla öfvergifna, så skulle svärmor säkert lyckats få honom i harnesk mot Charlotte, ehuru det ingalunda var hennes mening. Nu verkade ingenting, och det var kanske just detta, som mest uppretade Lovisa; ty hade Landers visat missnöje med Charlotte, skulle säkert hon gjort allt att ursäkta henne, och hållit långa tal öfver det goda hjertat.
Landers var dock icke utan bekymmer för Charlotte, hvilken, under Lidas långvariga elände, i hög grad ansträngt så väl kropps- som själskrafter. Den arma Lida, som från sin falska och dock så sköna tro på dens kärlek och redlighet, som hon älskat mera än sitt lif, blifvit liksom på en pinbänk oupphörligen förd till nya ökade marter, hade dock modigt uthärdat hans frånvaro, hans tystnad, hans glömska: att se sig frånröfvad lifvets uppe-
