162
hälle, se hans borgenärer fråntaga henne allt, se sig ensam, öfvergifven med hans barn, allt kunde hon uthärdat, men det sista slaget, det uthärdade hon ej, det förkrossade henne. Hon insjuknade, och under hennes långa sjukdom, under hvilken hennes själ slitits mellan den rysligaste förtviflan och den ömmaste smärta, mellan kärlekens hat och kärlekens ömhet, ville hon aldrig umbära Charlotte. Hon var den enda, med hvilken hon talade upprigtigt, den enda, som kunde hämma det vilda raseri, som ibland sönderslet henne, som hotade med vansinne, med sjelfmord; den enda, som fick dela de lugnare stunderna, då kärleken åter uppfylde hennes själ som milda känslor. Men huru skulle icke allt detta skaka Charlottes ömma själ och försvaga hennes kroppskrafter! Landers såg och visste det, och ändå — han gillade hvad Charlotte gjorde, men bad innerligt till Gud, att den arma Lida snart måtte få lemna ett lif, som aldrig för henne kunde blifva annat än bittert, och att han måtte fullt återfå sin hustru, frisk och oskadad.
Nu, sedan moster Lovisa åter kommit i ett samtal om den arma, hvilken så länge sysselsatt den lilla stadens kaffecirklar, utgick Landers obemärkt och tog vägen till Lidas boning, dit han inträdde några minuter sedan hon upphört att lida. Sakta öppnade han dörren och, om möjligt, ändå mera sakta tillslöt han henne, och stannade nästan i andlös tystnad.
Vid dödslampans dunkla sken såg han Charlotte knäböja framför sängen, och bredvid henne Amanda, skön som hoppets engel, med de små händerna sammanknäppta.
O, hvad det var ljuft att vara Landers, ljuft att osedd, icke anad, lyssna till de böner, hvilka varma och kärleksfulla som englatoner utgingo ur Charlottes själ! Hon bad om nåd, om kraft att kunna uppfylla det heliga kall, hvartill den döende modern invigt henne. Hon bad, att Gud måtte välsigna det lilla värnlösa barnet, så att det måtte glädja Gud och honom, som lofvat blifva dess
