164
Sextonde kapitlet.
Långsamt och glädjelöst hade julen framskridit för Maria, hvars närvarande lif liknade en af dessa mörka, stormiga novemberqvällar, då icke ögat kan upptäcka en enda stjerna. För att ej bedröfva sina föräldrar, hade hon deltagit i dans och lekar, hade tilltvingat sitt yttre ett slags glädje, under det hon tyckte, att likmaskar gnagde på hjertroten.
På Gustafs frigifvande hoppades hon nästan icke mera; men att återse honom, att ännu en gång sprida den olyckliga, ehuru alltid tröstande kärlekens värma och ljus i det dystra fängelset, var den enda tanke, som ännu lifvade hennes själ, och för hvilken hon räknade dagarne. Almanackan och gamle rättaren spådde snö; men tjugondedagen hade ännu inga bjellror klingat. Intet bref hade på länge anländt från Gustaf. — Han väntar oss dagligen, derför skrifver han ej, — suckade hon och bortlade åter den bedrägliga postväskan. — Eller — han är kanske sjuk! — och vid denna tanke måste hon söka ensamheten för att ostörd få gråta och bedja.
Söndagen efter tjugondedagen hade Sylvéns rest till kontraktsprostens. Maria hade genom många böner lyckats få vara hemma, och hoppades att i den för den djupa sorgen så kära ensamheten få tillbringa denna dag.