166
— Gud ske lof, nu får Rosa roligt, och jag får vara ensam! — Men huru kunde hon tänka så? det var ju Gustafs systerbarn, hans älskling. Hon kysste Rosa liksom för att försona denna tanke.
Bordet var dukadt. Rosa hade redan sammanknäppt de små händerna och börjat sitt: — I Jesu namn, — m. m. då huspigan instörtade och skrek, att det kom främmande.
— Det var bra! det var bra! — ropade Rosa, medan Maria missnöjd frågade hvem det vore; men i samma ögonblick besvarade de ankommande sjelfva frågan.
Ur schalar, bahytter och pelsar framtittade slutligen en vidlyftig negligé, ett dito välmenande bedagadt ansigte och ett par svarta tibetsärmar, hvilka utgjorde likasom hängande jalusier för de långa magra armarne, som nu omfamnade Maria, under det att kusinkyssen klingade, just som den äkta mannen, frigjord ur bottforer och vargskinnspels, bockande helsade Maria.
De främmande voro jägmästaren Myrlings, hvilka voro på vägen till deras dotter och måg, och i förbifarten, för att litet hvila hästarne och förfriska sig sjelfva, ville se hura Sylvéns, till hvilka de på prostinnans sida räknade någon liten slägtskap, mådde.
Maria, som såg fruns rödfrusna näsa och huru vänligt de helsade henne, sade dem ett hjertligt välkommen; men det svikna hoppet begrafdes med en djup suck i hjertat.
Myrlings hade nyligen råkat Lovisa, och medförde ett bref från Charlotte, jemte en mängd sanna och osanna nyheter från den lilla staden, i hvars grannskap de bodde.
Brasan och de af prostinnan tillagade rätterna smakade våra resande förträffligt, och de syntes trifvas så väl, att Maria, af fruktan för svaret, icke vågade fråga dem, huru länge hon finge behålla sina gäster; ty hon var redan uppledsen vid det myckna pratet, de många frågorna,
