168
heller, att nå'n ann ska klä na te brud, än mamsell! — sade gumman, icke utan rörelse, och klappade Maria. — Och ja vet nog, att mamsell tycker, att det ä roligt att vara på bröllop.
— Jag skulle finna det roligt att vara på bröllop! — suckade Maria, då hon, entledigad från bondgumman, mjölksilning och Rosas kalas, med långsamma steg gick uppför trappan till sin kammare.
En vänlig brasa flammade Maria till mötes från det lilla rummet, som med sina sprakande lågor upplyste alla dess föremål och deråt gaf den ljufva trefnad, som så gerna upptänder en öm längtan att med den älskade få dela den. Ty hvilket älskande hjerta såg väl något skönt eller trefligt inbjudande, såg väl någonsin solnedgången, skymningen, månskenet, kakelugnselden, utan att längta efter den, som skulle dela vår tjusning, vår trefnad, eller när stod icke i sådana stunder den bleka saknaden vid vår sida?
— O, att Gustaf vore här! — suckade Maria och nedsjönk i stilla tårögda drömmar på den lilla kära soffan. Länge hade hon så suttit, då hon ihågkom Charlottes bref. Hon gick fram till kakelugnen, och vid de sista flammorna af den snart nedbrunna brasan läste hon skildringen af Lidas kärlek och död. Ack, huru olik var ej denna mot den, hon några timmar förut hört af fru Myrling!
Charlotte omtalade äfven, att Lida i början af sin sjukdom skrifvit ett bref till Brenner, hvilket hon lemnat till en ung man, som skulle resa till Tyskland, men att Charlotte icke visste hvad det innehölle, ehuru hon trodde det vara att beveka honom att bekänna sitt brott; ty ehuru Lida aldrig medgifvit sin tro på möjligheten deraf, så var Charlotte dock säker, att den arma inom sig trodde det, och det var denna tro, som var orsaken till hennes död.
Djupt rördes Maria af den beklagansvärda Lidas sorgliga öden. Hon gret varma tårar; hon tänkte på Lida,
