171
Sjuttonde kapitlet.
De mörka skuggor, hvilka en längre tid lägrat sig kring Högadals prostgård, hade försvunnit, och den stod nu, morgonen efter den senast skildrade dagen, leende och ljus, öfvergjuten af himmelens och glädjens förenade solsken, och alla dess invånare helsade hvar andra med ett gladt »god morgon!» Prostinnan trippade omkring i julklappstofflor, med helgdagsmin, tårar i ögonen och löjet på läpparne, och dukade sjelf kaffebordet med en glänsande damastservet. Prosten vandrade fram och åter i sitt rum med den blossande morgonpipan, vänligt talande med gamle rättaren om skogskörslor och den oväntade glädjen, öfver hvilken hela hans väsende var en djup tacksägelse. I köket språkade pigorna lifligt och kommo öfver ens om att nu passa på och bedja prostinnan om hvad de annars icke vågade sig fram med; ty i dag menade de, att hon icke skulle kunna säga ett nej. Lotta fröjdades, att hon slapp skura kaffepannan, i det hon upphälde det klara kaffet i silfverkannan, men ännu mera, att mamsell fått igen sin fästman, som var den vackraste karl hon visste, herr Axel och hennes egen fästman undantagna.
