174
— En förbannelse hvilar öfver oss alla, — skref han. Det värsta af allt är dock ditt brott; och jag ville gifva mitt lif, om jag icke vore medvetande deraf!
Han hade börjat, men icke slutat en mening, der han tycktes hota brodern med upptäckande af hans brott; men det var ej utskrifvet.
Dagen sedan Anna lemnat Gustaf dessa papper, hade lagman F—, nyss hemkommen från sin resa, mottagit brefvet med de begge ynglingarnes intygande af borgmästarens bekännelse. Robertsson hade i ett särskildt bref redogjort för hela förloppet; han hade intygat, att Axel icke orkade skrifva, men att läkaren gifvit nästan säkert hopp om hans tillfrisknande, samt tillika framfört Axels bön, att icke för fadern och, om möjligt, icke för Gustaf omtala duellen och hans närvarande tillstånd, förr än han sjelf kunde meddela dem allt sammans. För Gustaf hade Axels uppförande icke kunnat förblifva en hemlighet, och hvad som mycket minskade, ja, i början nästan borttog fröjden öfver hans frihet, var allt det onda, Axels vänskap kostat honom, och den kanske ännu ovissa utgången af hans sår. Likväl hade han i detta senare fall blifvit lugnad genom några rader, dem han innan sin afresa från W— mottagit af Axels egen hand, hvari denne försäkrade, att all fara vore förbi, samt att han hoppades snart ega krafter att skrifva till fadern.
De förenade bevisen hade icke förfelat sin verkan att skaffa Gustaf frihet, ehuru en vecka åtgått innan han kommit i åtnjutande deraf. Edvard Brenner kallades till domstolen; men han hade försvunnit dagen efter faderns död. Sedan han saknat papperen och blifvit förvissad om faderns sjelfmord, tyckte han förmodligen det vara bäst att lemna ett land, der intet annat än fattigdom och vanära återstodo honom.
Samma dag då Gustaf såg sitt fängelse öppnas hade lagmannen föranstaltat en middag för honom, der han, med Anna vid sin sida, mottagit de lifligaste skålar och glädje-
