175
betygelser. Anna kunde icke låta bli att se på och klappa sin käre herre. Tårarne runno; men nu hade hon ingen förevändning för dem, ty de voro glädjens, och hon försäkrade, att fröken Lena och alla Guds englar nu också greto af glädje i himlen.
Samma afton fördes Gustaf och Anna i lagmannens vagn till den goda gummans boning, der Anna hade upprest en hög äreport öfver grinden, och der allt i den lilla kära boningen förkunnade en högtidsqväll. I det klara månskenet vandrade Gustaf till den älskade, aldrig förgätna moderns graf, och der, i de tindrande stjernornas åsyn, tackade han ännu en gång himlen för sin räddning, och bad varmt och innerligt för de goda, som bedt, lidit och verkat för henne; och sedan han tillbragt en fridfull natt i det moderliga tjället, afreste han morgonen derpå, åtföljd af den gamlas välsignelser, till Marias hjerta, till sin kärleks hem, der han ej med en enda rad velat förminska öfverraskningens jubelstund.
Alla kände sig glada och lyckliga, endast öfver prostens drag hvilade en dimma; men den var så lätt, att glädjen klart genomskimrade henne. Sedan han blifvit ensam med Gustaf yttrade han, att han icke vore rätt tillfredsstäld med det Gustaf nämt om Axel.
— Något måste hafva händt honom — sade prosten — hvilket du vill dölja för mig, men faderligt beder jag dig säga mig sanningen. Huru det än må vara, så kan jag, med Guds hjelp, bära det. Hvar råkade Axel Brenner? Och huru tillgick allt sammans? ty der var din berättelse litet haltande.
Gustaf stridde ett ögonblick mellan Axels och faderns bön; men den senare segrade.
— Jag kan icke handla på annat sätt — svarade han och framräckte så väl Robertssons berättelse om förloppet af Axels uppförande och sorgliga belägenhet, som ock Axels mera tröstande rader.
