Sida:Högadals prostgård del II 1884.djvu/18

Den här sidan har korrekturlästs

14

Du skulle se det, Maria, och Jernlunden, med sina leende holmar, sina speglade stränder. Ja, hela denna trakt är en tjusande romantik; och när jag såg honom, tyckte jag i min hänförelse, i min stolta fosterlandskänsla, att icke en gång Rhentrakten kunde bjuda mig något skönare. Men jag såg Tjust, Odensvi, Ekdala, och jag kände, att Kind icke var det enda sköna, kanske icke en gång det skönaste i Östergötland. Men, Maria, mer än allt detta, hvars utförliga beskrifning du skall finna i våra anteckningar, har Gustafs mor intagit min själ! Hennes åsyn har ingifvit mig en känsla, som jag nästan ville kalla himmelsk. Det ligger något öfverjordiskt skönt i detta ädla, bleka anlete, denna milda, troende blick, som högre förklarar Valerii skaldestycke: »Tålamodet». Aldrig såg jag en son så lik sin mor, och aldrig såg jag ett sådant förhållande mellan föräldrar och barn. Alfred och Rosa äro tvenne ljusalfer i underbar fägring. Rosa liknar dig mycket; också tror jag, att hon är Gustaf kärast. Och gamla Anna, med sitt glada ansigte, sin fryntlighet och sin välmening, ökar icke obetydligt trefnaden i detta enkla, fridfulla hem, der man känner sig bättre liksom goda andar sväfvade i och omkring själen.

Numera förundrar jag mig icke öfver, att Gustaf är olik alla andra, är bättre än alla andra. Hvem skulle ej vara rik med ett sådant mödernearf, under barndomen förvaltadt af denna mors omsorger och exempel och alltid af hennes böner? Vi hafva varit här i trenne dagar, och blifva ännu kanske fyra. Ack, om du vore här, Maria! Det är vår enda önskan, en önskan så innerlig, att den mången gång kommit Gustaf att sucka. Du utgör vårt samtalsämne så ofta, och redan vid vår hitkomst frågade barnen, hvarföre icke Maria vore med. Fru Werther känner er kärlek. »Jag ville sluta Maria till mitt hjerta», — sade hon en gång, »jag ville tacka henne, som förstod min Gustafs själ, som lärde honom lifvets högsta sällhet!» Mig visar