176
Ljus och skugga vexlade under läsningen på det ädla anletet. — Väl kokade ungdomsblodet öfver — sade han, sedan han slutat brefven; — men han kunde icke handla annorlunda. Jag har ingen förebråelse att göra honom. Gud låte honom blott bli frisk! Emellertid skola vi ingenting omtala för min hustru och Maria. De må först af Axel blifva underrättade derom.
Nu ville prostinnan i glädjen tillställa ett ståtligt kalas och formligt förkunna den så länge af majorskan förlöjligade förlofningen. Alla voro deremot, och prosten sade, att man i ödmjukhet och bland sina vänner värdigare firade glädjen öfver ett öfverståndet lidande, än med ett prunkande angifvande deraf, samt att det vore bättre att till de fattiga utdela den summa, som skulle åtgått till kalaset.
Prosten segrade och det utan mycken strid; ty prostinnan var nu ovanligt medgörlig och gladde sig åt, att de fattigas välsignelser skulle öka de lyckligas sällhet. Dagen derpå gjordes en resa till Lundafors. Prosten och prostinnan, med Rosa i sitt knä, åkte i första släden, och i den andra Gustaf och Maria. O, hvad de voro lyckliga.
Hvad det är en egen känsla af fröjd att i godt före, under nordhimlens klara solsken, vid sidan af den man älskar, i raskt traf, vid bjellrors spel, tänka sig en hel mil — en mil, ack, så kort och ändå en evighet för kärleken! — Är det då verkligen sant? — tänker man, då man sätter sig i släden — och får jag också i afton i månskenet på samma sätt fara samma väg?
— O, att Axel vore lika lycklig! — var det enda missljud, som genombröt den saliga harmonien, och det genombröt henne ofta.
På Lundafors var glädjen sann och liflig, och kanske sällan ser man den så verklig öfver andras lycka. Johanna och Lemner gåfvo hvar och en på sitt sätt de ojäfaktigaste bevis derpå.
— Ack, ni har bara läppjat på glädjebägaren; men
