178
kringsmektes af Gustafs ömhet, och huru ljufva voro icke de aningar, som de uppväckte i de älskandes hjertan!
En glad, vacker brud, en leende och högväxt brudgum, rosenkindade tärnor, klart solsken och hela ortens blåsinstrument gåfvo åt vigsel och brudfärd en glad högtidlighet.
— Nå, aldrig har vår krona varit så blank! — hviskade gummorna, då brudskaran tågade stora gången ut genom kyrkan, och gubbarne sade, att så vacker brud hade aldrig varit i Högadals kyrka.
Majorens, på hvars egor brudgummens far bodde, voro på bröllopet. Med all majorskans lefnadsvana och förställning, kunde hon dock icke utan ett slags förlägenhet möta Gustaf och den glädje hans rättfärdigande utbredt öfver den sylvénska slägten. Alma deremot hade gerna kastat sig i Gustafs famn och der utgjutit de glädjens tårar, hvilka darrade i hennes hjerta, vid åsynen af hans och Marias sällhet. Gustaf tryckte innerligt Almas hand, men kunde icke ohelga detta första ögonblick med vidrörandet af hennes förlofning.
— Alma är sig lik, Maria, och långt från att se tärd och förfallen ut, är hon vackrare än förr, — sade Gustaf, villad af de rosor, som vinterkölden och ögonblickets glädje uppjagat på hennes kinder, och i hvilkas glans det lifvade ögat återspeglade sig.
— Gifve Gud, att det vore så! men du skall snart döma annorlunda! — Och han dömde snart annorlunda, då han såg den sjuttonåriga flickan, med sänkt hufvud och den fina kinden nästan infallen, försjunken i en djup tankfullhet, och då han i det ändtligen uppslagna, fordom så stjernklara ögat, såg en svällande tår, som nu mera tycktes utgöra dess enda glans. »Axel!» suckade Gustaf, och det dröjde länge innan han kunde återkomma till sin egen lycksalighet.
Alma nämde icke en enda gång baronens namn; men så klingade det så mycket oftare öfver moderns läppar,
