182
önskade blott, att Axel skulle fria till professorns dotter, i fall han kunde få henne; — ty utkomsten, utkomsten är min sann ändå icke att förkasta, — sade prostinnan och såg suckande på Gustaf och Maria.
— Tänk om ni nu hade något, så kunde ni gifta er i höst; ty nog skulle jag få i ordning till bröllop och utstyrsel; men ni lefver icke af det, och ehuru pappa ger Maria hvad Axels resa kostar, så räcker det ändå icke långt, så Gud vet när det kan ske.
— Vi kunna ju vänta, mamma lilla! — sade Maria tröstande, — Icke vänta vi länge, när vi vänta på hvar andra? — tillade hon och såg på en gång frågande och lugnande in i Gustafs öga. — Tänk om vi fått vänta hela lifvet, då hade det varit svårt; icke sant, min Gustaf? — hviskade hon och smög sig ömt till hans hjerta.
Vid sådana tillfällen led Gustaf djupt, och det syntes, att hans fattigdom sorgligt qvalde hans själ.
Tvenne dagar före afresan hade prosten gått att sofva middag, och prostinnan satt med de förlofvade framför en treflig salsbrasa. Hon var åter kommen på det gamla kapitlet.
— Mamma och pappa voro förlofvade i sex år, och innan så lång tid förflutit, så hoppas jag, att vi många gånger fått mottaga våra goda föräldrar i vårt eget hem, — sade Maria vänligt. — Gustaf blir i sommar doktor, och en sådan doktor, att alla längta efter honom, bosätter sig i Upsala, hyr tvenne små rum, sköter med ömhet och omsorg sina patienter; och så fort han kan räkna på tusen riksdalers inkomst om året, ökas de små trefliga rummen med en icke stor sal och ett litet kök. Mamma gör bröllop och följer med oss till Upsala för att inviga vårt lilla trefliga hem.
— Kärleken blir aldrig en räknemästare, kära Maria! — svarade modern leende. — Det enklaste tal blir för honom bråk, eller ock gör han bråket till ett enkelt tal.
