184
yttrade, att han och Johanna skulle göra sällskap med prostens.
— Nå, när få vi bröllop här? — frågade han.
Prostinnans ansigte mulnade litet.
— Det är ännu icke bestämdt! men jag gissar väl, så fort som möjligt — svarade prosten och såg vänligt på Gustaf.
— Jag skall åtminstone göra allt att fortskynda min sällhet; och jag hoppas med Guds hjelp, att det åtminstone icke skall dröja många år, — svarade Gustaf, och vilja och kraft stodo klart att läsa på den höga pannan.
— Nå, hvar skall ni då bo? Förlåt min nyfikenhet, men jag menar intet illa dermed, — sade Lemner, och välviljan framlyste tydligt i det fryntliga ansigtet.
— Äfven detta är ännu obestämdt, — svarade Gustaf. — Troligen blir det dock i en af våra städer, så väl för min vetenskap som för vår utkomst, ehuru både Maria och jag långt hellre skulle önska ett litet trefligt hem på landet.
— Nå, jag undrar hvad den trakten heter, der ni skulle vilja bygga ert paradis, i fall det berodde af er; ty vid er ålder plär man mest bry sig om huru stället ser ut, när man längre fram bryr sig mera om hvad det kastar af sig.
Gustafs och Marias ögon möttes i en lång kärleksfull blick.
— Nå, hvad står det i den der? — frågade Lemner, som noga betraktade dem.
— Namnet på ett ställe, oförgätligt och kärt för oss båda, — svarade Gustaf.
— Åh, ödmjukaste tjenare! Får jag gissa?
— Gerna!
— Nå, om jag ej bedrager mig, så var det Ekdala, som stod der så klart och vackert?
— Ack ja! det kära, sköna Ekdala! — utbrast Maria med ljuf rörelse. — Mins icke brukspatronen, huru vackert, huru härligt det stället är, med sina kullar, sin glänsande hafs-
