185
vik, sina dalar! Jag har aldrig sett något så vackert, och det fins intet ställe på jorden, der jag så gerna ville bo; men det är ändå mindre för dess skönhet, än för den sällhet Gustaf der skulle känna. Om en fé ville gifva mig en brudgåfva, skulle jag icke bedja om något annat än Ekdala. Men nu vet jag, att det är omöjligt och derför vill jag ej mera tänka derpå, och hvar Gustaf öppnar mig ett hem, så blir det för mig, för oss ett litet Ekdala.
— Ack, mamsell Maria, jag har visst icke glömt Ekdala — inföll Lemner med ovanlig pathos, och liksom fattad af dessa hågkomster, började han att vandra fram och åter i rummet. Han stannade, log, och hans öga hvilade på Maria med en glans, som tycktes fuktig. Han förde handen i sin ficka, men uppdrog den åter tom, hvarvid ett sakta »nej!» sväfvade på hans läppar.
Alla betraktade honom förvånade och gissande, och prostinnan hviskade sakta till prosten: — Kära Sylvén, tala du vid honom, ty han är visst icke rätt klok.
Slutligen stannade han framför Maria och förde handen i fickan; men nu drog han derur ett stort bref, som han lade i hennes hand.
— Blif icke ond på vår välmening! — stammade han, i det han med hjertlig rörelse slöt Maria i sina armar, och ögats fuktiga glans upplöste sig i tvenne tårar, hvilka nedföllo på Marias halsduk.
— Se icke på min barnslighet, — sade han och släppte Maria, som rörd och förvånad beskådade det stora brefvet.
Med darrande hand bröt hon ändtligen sigillet.
På en liten fin papperslapp möttes hennes öga af dessa rader: »Till Maria Sylvén, en liten afbetalning på räntan af den stora skuld, hvilken endast Gud kan betala henne; från hennes lyckliga vänner och tacksamma gäldenärer på Lundafors».
Stum och darrande räckte Maria lappen åt fadern, som med förvånad röst uppläste den.
