186
— Nå, det andra, Maria? — inföll modern, och undran och rörelse stridde i hennes öga.
— Jag kan icke, — svarade Maria upprörd och lade äfven det stora brefvet i prostens hand.
Han öppnade papperet; det föll ur hans hand.
— Nej, nej, så kan, så får det icke vara! — utbrast han slutligen och gick till Lemner, som stod förlägen i ett hörn af rummet.
— Jo, jo, kära bror, så måste det vara! Det är din dotter och icke du, som skall afdöma saken, och hon vill ej förskjuta Johannas och min vänskap, —— sade brukspatronen och gick fram till Maria, som nästan stirrade på honom af förvåning.
— Se här har du henne; ty om det här räcker längre, så tror jag, att du ger Ekdala på båten, — sade brukspatronen med en röst, som skulle vara skämtande, i det han framförde Maria till Gustaf. — Hvad som är hennes, är ditt, och Gud låt er båda blifva så lyckliga som jag önskar på det stället, der din morfars och mors minne ännu lefver i välsignelse! Men ej ett ord mera om saken! — tillade han och förde leende handen öfver ögonen.
Det är ej möjligt att beskrifva det uppträde, som efterföljde det nyss omtalade, och den glädje och tacksamhet, hvilka aflöste förvåningen och blygsamheten i våra vänners hjertan.
— Ack, mitt herrskap, det var af ren grannlagenhet, som hon i dag icke ville följa med, — svarade Lemner, då nu alla med mångdubblad liflighet uttryckte sin saknad efter Johanna. — Hon ville icke en gång, att jag skulle fara, utan att jag skulle skicka köpebrefvet med posten! men se, deruti var jag envis, ty jag vet ingenting roligare än att se de goda glada, och jag ville så gerna se mamsell Marias vackra ögon lysa af en glädje, hvartill jag varit ett slags orsak. Jag kunde ej försaka denna sällhet, så mycket mera som jag visste, att ingen tog vilse om min mening.
