190
med svarta runor inskref det sorgliga svaret i hans hjerta. Han hade bedt Maria adressera brefvet till Milano, dit han hoppades anlända före det samma; men nu, sedan hans resa tagit en så motsatt rigtning, skulle det naturligtvis dröja länge, innan brefvet hunne göra en så lång återväg, ehuru Robertson genast efter Axels insjuknande tillskrifvit den handlande i Milano, till hvilken Axel, genom professorns uppgift, låtit adressera Marias bref, för att bedja honom återsända det till Heidelberg. Om Gustafs öde var han också ännu i okunnighet; ty Gustaf kunde ännu knappast hafva mottagit hans bref.
Förgäfves sökte Robertson att genom vänskap och skämt stilla Axels oro; den tycktes med hvarje postdag blifva allt häftigare och djupare. Fru Hertzner lyckades nästan bättre att lugna honom, och i de stunder, då hon, med den mildhet, som ligger i ett ömt qvinnohjertas deltagande, liksom oförmärkt förde honom till fädernesland och fadersboning, då glänste åter hans öga, då öppnade barndomshemmet sina portar så klart, att fru Hertzner i hans själs spegel der inne kunde skåda hvarje bild. Blott en enda gömde han i det heligaste; men förlåten var för genomskinlig, att icke genomträngas af det klara qvinnoögat.
— Du kan ej föreställa dig, Axel, hvilken skatt gömmes inom detta hus! — sade Robertson, en dag inkommande till Axel. — Här finnes en flicka, så skön, så förtjusande, att hvad du än må säga om våra landsmaninnor, de dock ej kunna jemföras med henne. — Och nu berättade han, att han flera gånger på aftonen sett en ung flicka, att hon alltid försvunnit som en andesyn, men att det nu lyckats honom att skåda henne ansigte mot ansigte och aftvinga henne en helsning, ehuru allt sammans varat blott ett ögonblick. Han trodde henne vara en nära slägting till fru Hertzner.
— Nu vet jag! — ropade han gladt, då han en annan gång inkom, — hon är fruns systerdotter, har va-
