192
Han kunde ännu på länge icke lemna rummet, långt mindre staden. Huru lång syntes ej för Axel denna tid! huru ödslig, huru glädjelös! O, det var väl, att icke fadersblicken och modersögat genom det långa afståndets fjerrglas kunde skåda den fordom så blomstrande, lefnadsglade ynglingen, der han nu, aftonen efter Robertsons afresa, låg på en soffa, nedtyngd under sorgens och sjukdomens mörka magter, med handen stödd under den bleknade kinden, åt hvilken de oordnade lockarne gåfvo en djupare skugga. Han gjorde äfven då, hvad han ofta brukade i ensamheten, han gnolade sakta på den melodi, Alma sist sjungit för honom, och hvars toner så ofta genljödo i hans själ. I detta ögonblick klingade samma toner för hans öra, aflägsna, men ljufva, rena, klara. Axel lyssnade bäfvande, men trodde dock, att de kommo från fantasiens ekolunder. Men länge kunde han icke misstaga sig. De voro verkliga och, som han tyckte, åtföljda af en harpas ackompanjemang.
Tåren, knappt torkad sedan afskedet från Robertson, framsmög åter klar och varm; och hvar och en, som känner allmagten af gamla, välkända toner, den vet ock huru de genomgrepo Axels genom sjukdom, sorg och afskedet från Robertson nu känsligare själ. Länge, sedan den sista tonen förklingat, satt Axel med örat intill den vägg hvarifrån musiken kommit. Han hade velat nedbryta henne; men hvad skulle han hafva sett der inne? Icke Alma, och då var honom ju allt likgiltigt. Men ändå grubblade han öfver sångerskan, och när pigan inkom, frågade han henne, hvilket rum som vore näst intill hans, och då han hörde, att det var en sal, frågade han hvem som sjungit der inne.
— Der inne sjöng ingen! men mamsell Olivia sjöng och spelade harpa i kabinettet, och då stodo väl dörrarne öppna, ty kabinettet ligger två rum från salen.
— Systerdottern, — tänkte Axel, och det var liksom tonerna sjunkit i värde. Det oaktadt lyssnade han
