194
vat mig segerns pris? O, hade ni känt henne, sett henne! Ni skulle icke säga, att något kunde ersätta henne! ni skall förstå, att endast grafven kan blifva botemedel för mitt hjertas djupa sår!
Läkaren, hvars eget lif hade en liknande erfarenhet som den, han anade hos Axel, var djupt genomträngd af Axels smärta, samt använde allt, som deltagandet och ömheten ega mest lugnande. Axel rasade icke mera; han blef mild, han hade tårar, han förde Almas bref oräkneliga gånger till sina läppar, och liksom insög i sin själ de kärleksfulla och ändå sällhetsmördande raderna.
Han tillbragte en svår och sömnlös natt, och då läkaren andra morgonen återkom, hade han nyss uppvaknat från en orolig slummer till en häftig yrsel, ett slag raseri, hvilket förskräckte läkaren, som nu såg gårdagens aning besannad genom en hotande, kanske ohjelplig febersjukdom.
Axels tillstånd förvärrades stundligen, och han hade knappt några ögonblick af redighet: men under så väl de vildaste utbrotten af hans yrsel, som under de få lugnare minuterna, lemnade han aldrig Almas bref, af hvilket snart endast några fragment voro öfriga. Han ropade hennes namn, än med en ursinnig häftighet, än med en röst, ljuf som en harpoton.
Fru Hertzner öfvergaf nästan aldrig hans säng, der hon moderligt vakade och bad för den arme, olycklige främlingen.
— Hvad vill du hos mig, Gertrud? — utbrast han ofta under de långa sömnlösa nätterna, då han sällan egde ett redigt ögonblick. — Du kan icke ersätta mig Alma! Det är synd om dig, — sade han stundom; — du kunde älska, och derföre lägg din hand på mitt hjerta! Kanske ditt hjerta också lider så som mitt! Dock nej, icke så; ty du var aldrig älskad.
— En ljus gestalt sväfvar ofta omkring min säng, — sade han till doktorn. — Hon ser ibland ut som Alma;